Ja, vad ska denna historia börja egentligen? Nu har det börjat lägga sig allt mer och HV71 som mästare 2017 är verklighet, någonting som i alla fall jag inte trodde var möjligt inför säsongen. I huvudsak trodde jag att klubben var på rätt väg, inte minst på grund av värvningarna av Rahm och Lundh, som kom in med ovärderlig rutin för Lindbom, som också har utvecklats oerhört positivt. Så inför säsongen tänkte jag att vi kommer sluta ovan play-in med nöd och näppe med en 6:e plats som resultat.
Säsongen börjar dock magiskt, och Simon Öneruds 0-1 mot LHC efter 16 sekunder och det positiva spelet fortsätter sedan under säsongen. Även om vi förlorar snöpligt mot Växjö matchen efter och ännu mer snopet mot Frölunda med mål i egen öppen kasse, så fanns det något i laget som verkligen var något att bygga på. När sedan 7-1 segern hemma mot SAIK kommer, och några segrar efter det, så börjar det på riktigt likna att detta laget har något utöver det vanliga. Säsongen fortsätter överlag bra, och våran bredd gör mycket för hur resultaten faller ut.
Det som dock är fascinerade är att inte HV alltid varit med i matcherna, men av en outgrundlig anledning så blev vi aldrig totalt frånåkta även om vi hade en dålig dag. Inte ens när laget dippade som mest, under december, så var det aldrig så att det var TOTALT under isen som tidigare år. Matcherna borta mot Malmö i december (omgång 10 och 25) med bara en veckas skillnad mellan matcherna var kanske de sämsta matcherna på året. Den ena matchen var HV i vanlig ordning med, trots att Malmö var bättre. Sedan 4-0 veckan efter, och det var verkligen en tung förlust. Jag tänkte under stundom under matchen att det kanske aldrig kommer hålla detta, det vi sett i början av säsongen kanske bara var ett skönt flow, och att vi kommer åter fall ner i den förfärliga grop som under tidigare år. Men HV får efter detta ett flow igen med segrar.
Under februari har vi en dipp igen, med förluster mot Leksand borta, Malmö och Linköping hemma. Vi klarar helt enkelt inte upprätthålla samma nivå, men ack så fel jag hade. Sen kommer en av de matcherna jag minns allra mest under säsongen, vilket är den match som kommer efter denna radda förluster: 3-0 borta mot Örebro 18 februari, där Simon Önerud gör 2 mål och Mattias Tedenby 1 mål. HV trummade på, visade sig från sin bästa sida och där började marschen mot slutspelet och formtoppen.
Resten av säsongen blir bättre, och när vi sedan sammanfattar säsongen, så blir vi tvåa, en poäng efter Växjö. Det där vidriga självmålet gjorde på sätt och vis att vi inte vann serien, även om vi naturligtvis inte visste det vid den tidpunkten. Min tanke efter detta var en oerhörd lättnad blandat med att jag var nöjd. 2:a? 2017? Vi var ju tippade långt långt ner? Jag var riktigt stolt faktiskt, och HV:s vandring mot toppen hade nog på allvar äntligen börjat och slutspelet kan nog verkligen bli fantastiskt. Att sportcheferna också visar en enorm handlingskraft och får hem David Ullström och värvar Mikko Lehtonen innan säsongens slut gjorde inte mitt hopp särskilt mindre.
Slutspelet startar. Färjestad BK på andra sidan. Den stora rivalen direkt i kvartsfinal. Fruktansvärt både i negativa och positiva riktningar. Inte sedan 2004 har vi slagit FBK i ett slutspel. 2006 är det hemska året med Björn Melins (och till stor del Lars Jonssons) tapp på blålinjen. 2009 är det en finalförlust. 2012 är kanske den värsta holmgången två lag i mellan, vilken Färjestad gick vinnande ur. Nu, 2017, ska vi alltså mötas igen. Vi är favoriter, men det var vi faktiskt 2012 också, där vi aktivt valde Färjestad. Och hur börjar då slutspelet? Med den enorma missen mellan Lehtonen och Söderström och min första tanke är: “Ska detta gå åt helvete precis som tidigare slutspel?”.
Sedan händer det; laget repar sig verkligen och vi har aldrig några problem med Färjestad. Knappt det minsta problem. Matchen som går till förlängning, och Borgman avgjorde, såg jag på en sportbar i Örebro i med en nära vän i och med arbete. Baren var fylld med FBK:are, så firandet blev lite tystare än vad vi ville, men en stol ramlade och vi hoppade och skrek. 3-0 i matcher, Borgman fick avgöra, hatobjektet nummer 1 för tillfället i Karlstad, och livet lekte verkligen.
Av bara farten var i i semifinal. Mot Malmö. Herregud. Att få chansen mot ett lag som spelat play-in i semifinal kändes guld FÖRUTOM att just Malmö verkligen spökat för HV hela säsongen. Sedan tar vi första matchen, har problem i andra, och det liknar hela övriga säsongen. Inte riktigt där, men det går till en jämn övertid, som vi tyvärr förlorar. Sedan hem till Jönköping igen, där vi övertygar och göra också enkom snygga mål, där inte minst Sandbergs insats i match måste premieras till skyarna.
Sen kommer matchen jag minns allra mest under säsongen och kommer nog göra för alltid. En bil ska ta oss ner till Malmö 7 april för match 4 och i höjd med Markaryd ser jag via Twitter att en lastbil kör på Drottninggatan. Obehaget. Vi lyssnar på SR i bilen. Jag ser min vänskara i Stockholm meddela sig som okej och mår oerhört dåligt. Suget för hockey är ungefär noll när vi anländer till lägenheten i Lund. Men vi åker dit. Poliser i massor, oroliga känslor, egentligen konstigt att matchen ska spelas tänker många. Sedan kommer det igång, matchen i sig är till en början en KATASTROF, med både 1 och 2-0 efter bara 3 minuter. Sedan vänder vi. Och som vi vänder. Supervändning till och med! Det är verkligen tudelat denna kvällen känslomässigt. Att tänka på någonting annat, att ändå spela matchen var det enda rätta egentligen. Men det kommer alltid sitta som en tagg i hjärtat med den oroliga tiden innan matchen…
En vinst till, sen final. En vinst till, sen final. De enda tankar innan match 5. Och det är jämnt. Men vi vinner. Och vi är i final. IGEN! Redan det i sig är en verklig seger. Herregud. De som tippades på undre halvan av tabellen är nu i final. Finalerna blir verkligen fantastiska också. Bra och modern ishockey i ett vansinnigt tempo. Men vi har problem. Precis som Johan Lindbom säger direkt efter guldet så hade vi inte grejerna på plats i finalserien fullt ut. Brynäs sköljer över oss i några matcher, och vi vi har problem att sortera defensivt. Match 4 borta mot Brynäs, vinst 6-4, såg jag på ett hotellrum i London på en liten padda. Antagligen det mest svängiga jag varit med om, och en oerhörd lättnad efter matchen. Det är där det vänder finalserien. Även om vi sedan förlorar med 2-0 hemma, så händer någonting; vi har kontroll stora delar av matchen, speciellt första perioden, och förlorar ändå.
Läget 3-2 i matcher, borta i Gävle, ger ångest fortfarande. Och vilken match sedan: valde att kolla ensam hemma, 4-0 är komfortabelt. Sedan händer det som inte får hända. 4-1. 4-2. 4-3… Sista minuten väljer jag helt sonika att lämna lägenheten och går runt kvarteret i radiotystnad, till följd av ångest och enorm hjärtklappning. Kollar sedan mobilen efter 5 minuter. Har 3-4 sms och tänker att nu har det hänt. Det har gjort 4-4 och sudden väntar. Men… Oscar Sundh har alltså gjort 5-3 i öppen kasse. Lättnaden. Känslan. En match 7 väntar.
Försökt pendla mellan Lund och Jönköping under slutspelet och gått på så många matcher som varit möjligt, men får inga biljetter, och väljer därav att kolla i Malmö hos några goda vänner. Nervositeten i denna matchen är väl det värsta som kan upplevas. Dricker mycket öl. 0-1 Brynäs. Men tycker verkligen vi har matchen. Påtalar till min vän att ett mål måste falla, vi trycker verkligen på. Och vilket mål sedan, Törngrens 1-1 är väl på den verkliga marginalen. Sedan är trycket mot Brynäs-kassen mastodont, under denna tiden så MÅSTE vi ju göra mål. VI MÅSTE GÖRA MÅL är mantrat jag hamrar in. Jag klarar inte en ÖT. Efter att ha sett matchen och ÖT i efterhand så är Brynäs bättre.
Sedan eufori. Vi är tillbaka. Borgmans passning. Thörnbergs oömma vilja att komma in på mål. Samma med Önerud. VI VINNER. VI VINNER SM-GULD 2017. Jag bara skriker rakt ut. Det är bara magi. Sedan lugnet. Vi är bäst, och vi är svenska mästare igen. Och aldrig har någon varit gladare och onyktrare i Malmö-natten över ett hockeyguld.
men jag kan säga så här. Har kört slutspelsmustasch sedan 2011. Det har ju gått sådär. I år var första året jag skippade det helt… Just sayin’
.
