Nöd och neppe. Det är ändå den känsla man har med sig efter batalj nummer ett. Detta trots en mangrann annamning av allehanda känslor och fysiska utspel hos vår spelartrupp. Fart och fläkt var temat för dagen och det höll i sig, åtminstone i hälften av matchens 60 minuter. Flera hitintills sovande gestalter vaknade till liv och bidrog på ett saknat sätt. Bra så, mera så. Faktiskt mycket mera så, om man får önska. Vilket man inte får, med den demonclown till tränare som vi har. Men det är “varken här eller där” som vår “Anton Blomqvist pilot fish”-ordförande gärna hävdar.
Men. F that. Själv är bäste dräng. Det är grabbarna som skall lösa detta. Samt vi, med tangentbord, tummar och ölbärs. Krossa kommunens IF.
Jag känner mig lite nervös, funderar på om jag ska se det eller inte. Å ena sidan är det kul att se hockey i sig, men å andra sidan känns det som att om man tittar och de förlorar så har man kastat bort två-tre timmar på inget alls. Det är synd att de inte spelar bättre än de gör för tillfället.
