Pojken som ropade varg. Det är vi det. Inför samtliga 52 omgångar plus kval. Alltid ödesmatch, alltid en match från att oändlighetsharva i hockeyallsvenskan. Etta nolla. Svart vitt. Åt helvete med nyanser och balanserad analys. Varför skall vi vara den vuxne i rummet?
Det har ju gått sådär, så låt oss testa de små ordens väg. Ord som “kanske”. Som “ifall”. “Om”. “Möjligen”. Finns där en mental styrka att finna, ett safe space för oroliga själar och krassligt mående? Är det här vi bör klamra oss fast i osäkerhetens och rädslans tid? Anamma en svag lugg, ta emot vad som komma skall med feelgood-känslan hos Oscar Sundhs tandglugg? Tänka mjuka tankar, blommor och bin, sång och vin.
Bäst av tre? Nja. Tveksamt om vi har det i oss, men det räcker med minst sämst av tre. Där har vi det. Det lilla. Lilla ordet, lilla hoppet. Det finns där ändå, helt orädd för den hockeyallsvenska glufsvargen som hotar att svälja oss. Det är styrkan och visionen vi bör anamma. Kontra med sprättkniv, nål, sytråd och stenar. Fylla vargens mage och för alltid parkera det hockeyallsvenska hotet bakom oss.
Vaknade idag obehagligt bakfull. Har spenderat merparten av dagen på balkongen i solen, har nu tagit tre ölbärs och har en bra känsla i kroppen. Idag blir det torsk, vore ju synd att få vara lycklig för länge.
