Hmm, Strandell. Säsongen 23-24 då.
Kan det vara Nardella? Han var väl en sväng i DIF innan, så matchar på SHL-erfarenhet.
Korrekt!
Nardella sjönk drastiskt för mig efter han gick till khl nu på senare år..
Det är det som är det fina, att alla får tycka precis hur de vill. Blir bättre diskussioner då också ifall alla inte håller med varandra!
Vore lättast om alla bara tyckte som mig. Och bättre. Tycker jag.
Så brukar jag också tänka.
Nu tycker vi likadant. 
Wedin?
Ja ja men.
Intressant diskussion om spelare som väljer andra klubbar än ”sina egna” vid en återkomst från mer eller mindre lyckade eller misslyckade utlandsäventyr.
Oavsett vad anledningen är till besluten, eller om spelare har ”klubbhjärta” eller inte, så ser jag det mer som ett symptom på ett större tecken i tiden inom svensk hockey - spelare utbildas till att bli individualister snarare än lagspelare genom hela ungdoms- och junioråldern. Därför väljer de det bästa budet för ”utveckling” och ”chansen att vinna något”. Rimliga skäl naturligtvis.
Men min poäng är den här; klubbhjärta är passé. Att tro att det ska vara vägledande för spelares val av anbud är en chimär. ”Klubbhjärta” är sällsynt. Mycket mer sällsynt än vad vi förmodligen vill inse. Det finns naturligtvis fortfarande exempel på detta och spelare som fortfarande vägleds av detta, men oftast bara när ”klubben i mitt hjärta” faktiskt erbjuder det bästa kontraktet, eller har chansen att vinna något.
Så. Ur mitt perspektiv så är ”klubbhjärta” något jag inte ens tar med i ekvationen för hur en spelare väljer erbjudande.
Jag tror att klubbar och sportchefer som på något sätt räknar med detta är förlegade. Att förvänta sig att ”klubbhjärta” spelar stor roll i klubbval är att lägga upp för besvikelse (förväntningar är besvikelsens förspel).
Att anpassa sig till de rådande omständigheterna är den enda vägen framåt, oavsett vad man tycker om det. Adapt or die.
Och med det kloka inlägget från shitkicker så kanske vi kan slippa alla okvädningsord om f.d. HV-spelare som väljer bort klubben i botten. För den största orsaken till att, som shitkicker beskriver så bra, “klubbhjärta” är förlegat beror till största delen på klubben själva. Upp till 15-16 årsåldern så är grabbarna och tjejerna helt “vansinniga” i sin dyrkan av klubben o klubbmärket. sedan händer väldigt mycket, väldigt fort. De flesta blir inga talanger i juniorlagen. De flesta juniorer blir heller inga A-truppskandidater. En liten klick skulle kunna ta steget upp och mogna in i processen för att bli en del i A-truppen. Men där har klubben redan placerat massa inköp som inte heller de kommer att mogna och utvecklas till stabila A-truppspelare. Så det shitkicker beskriver om klubbhjärta eller inte är helt överensstämmande med den verklighet som de flesta ser och upplever i sin hockeyresa.
Hej!
Jag funderar om ”klubhjärta” idag lika mycket handlar om andra faktorer som i slutändan är ganska egoistiska men därigenom även rationella. Någons ”hemmaklubb” innebär ju i regel att klubben spelar i en stad som man vet att man trivs i, det är en klubb där man har ett upparbetat förtroendekapital och en stad där ofta familj och vänner bor. Detta ställs då emot lön, chans till utveckling samt möjlighet att nå sportslig framgång. Detta gör att beroende på var klubben befinner sig och var spelaren befinner sig i livet, antingen harmoniserar eller disharmonierar. Om man till det lägger det mjuka värdet av hur klubben odlar eller vansköter sina spelarrelationer så får man ett utfall gällande om en spelare vill återvända/stanna i föreningen.
Professionaliseringen av hockeyn de senaste 40 åren har även gjort att de spelande supportrarna är ganska lätträknade. Att välja moderklubben när det inte kostar något är ju inte så svårt. Att välja bort andra (bättre) alternativ för att man vill stötta sin moderförening är ovanligt men såklart behjärtansvärt. Vidare är ju frågan vad som är spelarnas hemmaklubb numera. Som beskrevs i en intervju i JP gällande ungdomssidan har det nationella intaget till hockeygymnasiet gjort att verkligt lokala talanger delvis väljs bort framför spelare som man anser mer talangfulla från andra orter. Detta gör att ganska få som man satsar på i övre tonåren faktiskt har HV71 som moderklubb.
Jag tror att vårdandet av spelarrelationer är viktigt då det är en faktor som man faktiskt kan påverka. Det är även en viktig faktor kring att skapa en kultur av att HV71 alltid är ett bra alternativ och en klubb man vill väl (även om man inte spelar där just nu).
Hockeyn har sedan ett gäng år blivit en individualistisk lagsport, likt mycket annan elitidrott tyvärr
Och ändå så är det den" individuala lagsporten" som skapat alla dessa svenska världsartister därborta genom åren. Vad vill vi se här kan man fråga sig då de flesta anammar “Laget framför jaget”! Utan individer som kan göra skillnad, Typ AP 20, för att nämna en lokal individ i sammanhanget så hamnar vi bara längre o längre efter de som vågar låta individer ta plats och ha lite frikort emellanåt. För till syvende och sist så är det dessa individer som våra ungdomsspelare ser upp till och har som förebild. Allt annat vore konstigt!
Jo, problemet i min värld uppstår när man bygger ett jag runt bara individualister, och förväntar sig att de skall bli ett lag. Man vinner inte av att bara ha stora poängspelare, om alla spelar för sitt nästa kontrakt hela tiden så tror jag att det går ut över laget för eller senare, jag kan tycka att LHC’d lagbygge förra året förkroppsligade det problemet.
På tal om klubbhjärta.
Där har vi det. Vi kommer inte få uppleva det mer. Till er och undertecknad som upplevt det, vilken tid det var.
Detta är från en t-shirt. Finns i shopen.
Man kan ha klubbhjärta även om man inte kommer från staden.
Elfsborg är ett bra exempel där spelare som Ishizaki har hjärtat i Elfsborg och Lasse Nilsson som valt att bo kvar i Borås efter sina karriärer. Finns otroligt många spelare från Elfsborgs historia som valt att bo kvar och brinner för Elfsborg än idag.
Det handlar mycket om hur klubben värnar om dem och kontakten man har när man är utomlands vilket Stefan Andreasson är expert på.
Han får dem att känna sig hemma direkt. Sen tar man hand om dem och ger dom roller efter karriären.
Vad gör Hv71? Ta Oscar Sundh och Thörnberg hur de behandlades en gång i tiden. Men ändå står Sundh där han gör idag för att han har hjärta för HV71.
Tror Hv måste bli mycket bättre på att behålla relationerna med dem som lämnar för att stärka chanserna att få dem tillbaka. Kanske att de gör det men är svårt när man bytta sportchefer lika ofta som jag byter kalsonger.
Sundh har väl dock i olika intervjuer lyft hur just Hult verkligen klev fram above and beyond när Oscar hade det tufft efter sin tackling.
Skulle vara intressant och fråga importer som avslutat sin karriär vad de känner/kände för HV. För vissa (tex Eric C) har HV säkert en stor betydelse, för andra är vi bara något kort mellanstopp på vägen.