Träskmarker. Floskelträsk. Ångestträsk. Domarträsk. Stressträsk. Be-Ge Hockeyträsk. Det enda man kan hoppas på, när man utan uppenbar riktning navigerar i dessa träskmarker, är att man går på grund. Att man kan hitta ett stöd för sinnet, så det inte sakteliga glider djupare och djupare, ner till vansinnet. Att man kan luta sig mot en grund, i spelet, i insatsen, i upplevelsen, så man inte uppslukas av grundlösheten. Laget är i behov av en grundstötning på U137-nivå.
Vi är i ett gungfly av osäkerhet. Helt oförmögna att staka ut en rimlig förväntan. Varje gång vi sätter ner käppen för att markera en fastslagen insats att bygga vidare på, så har vi sett toppen av käppen försvinna ner i djupet och slukas av leran, för att aldrig mer synas. Må det vara en kedjekonstellation, en PP-prestation eller ett fulleende från Tikka-tycker-om-mig. Allt har varit förgängligt. Ogrundlig hopplöshet.
Så, där står jag nu, lera upp till armhålan. Grundlurad. Så jag slänger mig baklänges, producerar leränglar och vägrar. Jag vägrar allt och inväntar ett grundligt sportsligt besked med start 19.30. Ett besked som kan producera något som klarar av att bära vår 70-miljonerstyngd ut ur träsket. Något som med fördel kan beskrivas med ett Dr. Alban’skt “Det är stabilt”…
