Det är sent. Allt är sent, säsongen är sen, laget sengångar. Det är sent för förändringar. För sent kanske. Senträgenhet. Senlighet. Sensommar riskeras att upplevas med hyttande av nävar mot skyn då träskserien återigen nalkas. Sent skall syndaren vakna. Är vi syndarna? Kan vi vakna? Vem har syndats mest i sentid? Den som står i pilens riktning för översynderiet står i båset. Vad säger det oss?
Man ogillar synden. Man vill ha räddningen. Hjälten. Hjältarna. Men de är få, och långt ifrån varandra i denna upplaga av herrarnas representationslag. Man är inte sen att minnas, och bli bitter över, floskler som var någonstans hjältar och passion hittas. Idag är allt sådant borttappat. Kanske ligger de i någon låda på Biltema?
I denna sena timme finns det endast en sak att göra. Grina. Grina illa. Grina som ett barn. Det och hoppas. Blunda och hoppas. För under den senaste tiden har inte någon blivit salig av det man sett. Bättre att inte se. Kanske. Men likt en idiot som vänder kikaren mot solen, så sitter man ändå där, eller står, och tittar. Med uppspärrade ögon och hoppet som enda kompis. För jag tror på seger, det gör jag alltid, tills det är för sent. Men vi är inte där ännu.
Då är det dags igen för hemmamatch, var ett tag sen, Frölunda senast så man är sugen. Tre raka torsk sedan senaste hemmamatchen.
Växjö känns inte heller helt ordinarie och känns faktiskt lite tunna ikväll så väldigt bra läge att hänga på lagen över oss.
Vi saknar lite forwards men inte så många som gör skillnad så inget vi kan skylla på öht. Både Nättinen och AP har ju varit borta sedan länge så inget nytt, Foppa gör ju definitivt ingen skillnad.
Jag tror verkligen att vi har stor chans att vinna ikväll.
Kan Ortio för en gångs skull hålla jämna steg med motståndarkeepern, vår egen Umeåhjälte, så tycker jag det mesta talar för oss ikväll.
Ska vi ta tillbaka spelare som inte vill spela här? Kempe fick såklart förslag mitt under säsongen och blev pengakåt precis som LaLeggia som fick mellan säsongerna.
