Jag tror att vi är ett antal likasinnade, men jag vill utveckla. Jag bestämde mig i höstas att sluta se matcherna p.g.a. att jag mår inte bra av att vara en hängiven supporter för ett lag som jag älskar. Igår försökte jag se matchen mot Malmö, men vid 1-1 blev jag så orolig att jag ansåg att det var bara att byta kanal. Efter en timme kollade jag ställningen, oj 1-4 till HV borta. Då infinner sig en känsla, det blir förmodligen seger igen. Kollar inte men ser via text-tv och SHL appen att det går åt h-e. Kvällen och natten var outhärdlig, lyckades till sist somna men tankarna fanns kvar när jag vaknade. Finns det fler som jag eller är jag färdig för psyket?
5 gillningar
Jag är exakt likadan som dig, med skillnaden att jag fortfarande ser matcherna. Trots att hv leder, som igår vid 1-4, har jag extremt hög puls och sjuklig nervositet. När vändningen kom i tredje ifann sig en känsla av total hopplöshet/uppgivenhet. Kvällen efter matchen var jag så irriterad så jag knappt svarade på tilltal från familjen. Natten resulterade inte heller i någon vidare sömn. Vaknade upp flera gånger och började direkt tänka på matchen, vilket gjorde att jag blev för uppe i varv för att kunna somna. Har under flera år haft problem med ångest av andra anledningar och hv trissar egentligen bara upp denna vidriga känsla.
3 gillningar
Man dras med på olika sätt. Som någon skrev och frågade öppet för en tid sedan. Hur reagerar du när HV börjat vinna lite mer? Jo jag själv blir mer nervös för jag vill verkligen att dem håller sig kvar. Sjävklart det. Jag vill att dem ska vara att räkna med, en utmanare på SHL nivå.
Sen har vi dem där matcherna som mot FHC 6-4, Malmö 0-8 och senast FBkK 7-2. Det gör ont, ont på riktigt, man blir ledsen så att tårarna rinner. Ibland syns det, ibland bara inombords.
Och det till bästa. När HV vinner och om/eller presterar övertid. Då blir allt mycket lättare. När HV bjuder till och ger oss fans segrar ja då är det helt underbart. Då är det vackert och känslofyllt på ett helt annat sätt. Då kan jag gråta av glädje.
Jag är om det varken syns i text eller beteende av er som träffat mig en bra/dålig vinnare och förlorare. Baserat på personlighet och idrotts bakgrund med grabbgänget.
HV har hängt med sedan barnsben, och betyder oerhört mycket för mig. Därav påverkar det mig till det yttersta.
Sen när allt kommer omkring, när man ex ger tid för dottern och ser glädjen. Ja då är hockeyn sekundär.
1 gillning
flyttade detta till kategorin: HV71 - Supporters.
I slutändan är det bara en hockeymatch och snart kommer en ny hockeymatch med laget.
Så trots att pulsen stiger, nerverna finns där på plats eller vid TVn, så släpper det som ”hänger kvar” när slutsignalen gått.Verkar lyckligt lottad!
(Spelade fotboll som ung med ambitioner och det är lite av samma - när matchen pågår är det den som är fullt fokus och allt handlar om att vinna, när signalen gått är det kort reaktion sedan nytt fokus på nästa sak man kan påverka).
Får starta gruppterapi för HV-supportrar kanske…,
1 gillning
Kanske vore bra om folk delade med sig om hur de hanterar de negativa känslorna kopplade till när det går mindre bra för HV (eller i allmänhet i livet)?
Det känslomässiga engagemanget är grunden även för den fullständiga lycka man får när det går bra men visst har den sitt pris. Sorg och förlust.
Vidare kan det vara nyttigt att identifiera sina känslor. Är jag ilsken eller egentligen orolig eller ledsen/ besviken?
Till att börja med är sorgen ett väldigt fint kvitto på att något betytt mycket. Kanske kan vara en liten tröst då det bevisar att det man förlorade faktiskt var värt något.
Sedan kan inställning och det man fokuserar på skilja sig väldigt mycket åt. Är vinst enda vägen till glädje?
Kan man inte också glädjas åt att arenan är slutsåld, ett mäktigt tifo, junioren som får ta sina första skär i A-laget. Att en spelare äntligen får göra säsongens första mål osv.
Dalai Lama har gett som råd på vägen till lycka är att påminna sig om något man är tacksam för att man inte har eller är.
Jag är tacksam för att jag inte håller på clubben.
8 gillningar
Bra infallsvinklar som absolut betyder mycket och är värt att ta med när man värderar sin förhållande till HV71.
Jag är tacksam för att få vara del av en förening som berör så mycket.
3 gillningar
Jag kan bara intyga att samma känslor infinner sig hos mig
Jag har helt enkelt gjort så att sekunden som Luleå ligger under i en match så stänger jag av och går och gör något annat, det lindrar katastrof känslorna men dom försvinner aldrig helt.
Jag har såna sjukligt orimliga krav på klubben också och känner mig sviken när dom torskar som att dom inte gjort allt för sina supportrar.
I slutändan försöker jag intala mig själv det handlar om hockey, jag går runt och mår dåligt över att mitt lag presterade dåligt och förlorade medan människor i Ukraina får sina hem sönderbombade liksom.
4 gillningar
Tror majoriteten här på forumet känner som du inkl. mig själv.
Brukade inte känna så innan vi åkte ur för att då var vi alltid i mitten o härjade, men nu när varje poäng är så otroligt viktigt blir det extremt känsolsamt.
Det som brukar hjälpa för mig är att läsa inlägg på detta forum eller dela med mig av frustrationen, blir liksom lättare att hantera när man märker att man inte är ensam med känslorna.
4 gillningar
Döp om tråden till "psykakuten"
precis som Björklöven har haft i flera år på sitt forum. Känner igen mig i mycket. Har följt HV sen 80-talet och har alltid blivit mer nedstämd av motgångarna än vad jag har kunnat glädjas åt framgångarna tyvärr.
1 gillning
Jag känner nog tvärtom. HV i HA var också extremt känslosamt och roligt att följa. Nog för att SHL blev otroligt trist att höra om den säsongen men vad spelar det för roll?
Så nu vet jag att HV-hjärtat nästan är odödligt!
Kvällens match tog väldigt hårt, att ha möjlighet att ta 3 poäng men pga domaren blir det 0 i den situationen vi är i…
Får nog bli en liten paus från forumet och hv för att försöka glömma det mörker vi är i
I slutändan så är de ju inte pga domaren.
Vi fick hjälp till torsk absolut men vi hsr 58 minuter till på oss under en match att göra något av detta. De gör vi inte.
2 gillningar
Sådan här kvällar önskar jag att jag bara kunde sluta bry mig… Känns så jävla nattsvart och nu blir det att gå runt med klump i bröstet tills nästa match som antagligen också kommer bli en förlust. Jävla skitsport, så känns det nu.
5 gillningar
Jag är nog också färdig för psyket och man kan kalla mig medgångssupporter om man vill. Men jag pallar inte att kolla längre det blir ofta 2 timmar och 20 minuters frustration och nervositet. Men ändå när matchen är tänker jag hela tiden hur det går sedan går jag in här och läser kommentarerna efter matcherna och läser allt på forumet. Jag har varit supporter sedan 78/79 jag kollar vissa matcher men inte så många. Inte klokt faktiskt men bäst för välmåendet.
Om man vill dela misären med andra så in o läs här: https://supporterfru.blogg.se
Kul approach i det jobbiga tycker jag 
3 gillningar