Skrev ner lite allmänna tankar på annan plats som jag vill dela med er också, vet dock inte om matchtråden är rätt plats - men jag bestämmer ju 
Nu ska jag skriva en liten text om hockeyn - ni som inte bryr er får ha överseende. Eller så läser ni ändå och får en liten inblick i den galenskap, den passion och den kärlek det innebär att hålla på ett lag. Eller mer än bara hålla. Att andas. Att leva. Att vara en del av.
Detta är HVs sjätte final genom tiderna, varav fyra av de fem tidigare har lett till guld. Och jag har aldrig varit mer känslosam under ett slutspel.
1995 var jag inte överdrivet intresserad faktiskt, och de andra finalerna så var man ändå storfavorit hela vägen. Nu är det annorlunda.
De sju åren som har gått sen guldet 2010 har varit extremt påfrestande som supporter. Trots att man ändå har lyckats ta sig till slutspel alla år så har man varit nära slå i botten. Och det finns många stunder då jag t.o.m varit orolig för att man skulle åka ur SHL, något som skulle kunna ta död på hela klubben.
Det är bara två år sen jag var nära ge upp allt, turerna med Andreas Johansson, röda gubbar, gröna gubbar. Värderingar som var så långt ifrån klubben jag lärt mig att älska. Just då kändes det som all själ i klubben var död.
Och över allt har hela tiden skuggan från Stefans tragiska död funnits. Som om sorgen aldrig tagit slut. Som ett öppet sår. Något som aldrig bearbetats fullt ut.
Och inför den här säsongen var det återigen knappt någon som trodde det skulle bli någon större skillnad. Experterna var nästan eniga. Hv71 är fortfarande ett slaget lag. De skulle knappt ta sig till slutspel sades det.
Och nu spelar man final. Och man har inte kommit dit av slump eller på grund av tur. Man har gjort det för att man förtjänar det. För att det finns glädje igen. För det är en grupp där alla kämpat stenhårt varje dag mot samma mål. Där ingen är större än laget.
Och jag blir så förbannat glad för det. Och stolt. Och rörd.
När laget ligger under på hemmamatcher så sjunger klacken “vi ger aldrig upp”. Och så är det.
Vi ger aldrig upp.
Och oavsett hur det går i finalen nu så är 2017 året då glädjen kom tillbaka. Då alla hv-supportrar återigen ser ljuset efter år av mörker, kaos, sorg och vändna stenar.
Och skulle det inte räcka ända fram så är det ändå en förening som för första gången på flera år kan bära huvudet högt.
Med det sagt så hoppas jag givetvis vi vinner.
För klubbens skull.
För alla supportrars skull.
För stans skull.
Och för Stefans skull.