Osäker på vad som egentligen är sant och vad som blivit en självuppfyllande profetia.
En kultur måste utmanas för att kunna förändras men så länge de inom kulturen tror att något är obehagligt kommer de att undvika det.
Jag tror dock att vi går omkring och tror en massa, att tycka olika är egentligen ganska uppfriskande.
Ja, det känns lite för att man vill se ett genuint HV71 på längre sikt där vi inte behöver vinna varje match nu - oj det lät bekant … 
men frågan är om vi (vi respektive ledningen och de som bara är enkom ja-sägare) har olika visioner (någon vision alls, vad är deras vision?) om hur det ska bli och vägen dit. Jag menar hade vi förlorat matcher och kämpat på med många egna yngre i laget som får vettiga roller och möjligheter att utvecklas, kryddat med ett antal duktiga killar utifrån, ihop då med ett smart och ödmjukt ledarskap, då är det fine att förlora matcher och glimta till ibland, och glädjas över allt vi gör bra. För min del.
Edit: ändrat ”vi”-definitionen.
Läser just nu boken Essentialism, som kom ut 2014. Sålt i en miljon ex. Kanske något att ge till HV och markera utvalda delar.
Huvudet på spiken.. Ja jag vet, det har diskuterats en del här men det blir väldigt tydligt i hur väl det stämmer på HV.
Finns ett par fördjupande avsnitt som visar precis vad ALIBLAB behöver göra.
INSTEAD, ADMIT FAILURE TO BEGIN SUCCESS
I remember a friend who would never stop to ask for directions because he could never admit he was lost. So we would waste time and energy driving around in circles, getting nowhere - the epitome of a non-essential activity.
Only when we admit we have made a mistake in committing to something can we make a mistake a part of our past. When we remain in denial, on the other hand, we continue to circle pointlessly. Något BLAB behöver..
There should be no shame in admitting to a mistake; after all, we really are only admitting that we are now wiser than we once were.” Samma här…
GET A NEUTRAL SECOND OPINION
When we get so emotionally hung up on trying to force something that is not the right fit, we can often benefit from a sounding board.
Someone who is not emotionally involved in the situation and unaffected by the choice we make can give us the permission to stop forcing something that is clearly not working out. (Uppenbarligen ingen av Aliblab)
I once wasted months of effort trying to force a project that just wasn’t working out. Looking back, the more I put into it the worse things became. But my irrational response was to invest still more. I thought, “I can make this work!” I did not want to accept I had been wasting my effort. I finally shared my frustration with a friend who had the advantage of being emotionally removed from the project - someone who wasn’t burdened with the sunk costs and could evaluate my decisions with some perspective. After listening to me he said, “You’re not married to this.” And with those simple words I was liberated to stop investing in a non-essential.
Mycket läsvärt och som sagt kanske något att ge till HV i julklapp 
EDIT: klistrade in text direkt från boken (hoppas lugnt), det ger bättre tyngd än AI:s omskrivning.
Och samtidigt en himla skillnad på att avsluta något och erkänna sina misstag kontra att skylla på yttre faktorer.
HV är ett enda stort tankefel.
Agila konceptet “Fail fast” handlar inte om att man ska göra fel utan att man behöver testa vad som fungerar och justera snabbt. Bättre att göra och utvärdera och tänka om istället för att benhårt hålla fast vid en dålig plan.
Att erkänna fel och misstag är en viktig del av bra ledarskap (full range leadership model).
Tittar man på klassikern knowing doing gap så kan man summera den som att det viktigaste med alla former av mål och planer är att det går lätt och snabbt att implementera.
Sekt är ett starkt ord men grupptänket är nog en starkt bidragande faktor till HVSjuttisnett. Lägg till tystnadskultur och hierarkisk ledning där Björn är oinskränkt härskare över sporten så blir kontinuiteten riktigt jävla skrämmande.
Ett sätt att börja om skulle vara att satsa på att bli bäst och snabbast på att agera på möjligheter och att åtgärda fel och risker.
Vi kör på ”vi går vår egen väg” 
Mattias Ek i Vita Gula Blå efter matchen mot DIF sätter ord på något som jag håller med om: HV spelar inte så som HV ska spela. Ek säger så här:
”Det går inte att känna igen HV, för mig är HV ett lag som kastar sig ut när pucken släpps och bara kör och publiken är med och det är hopplöst att vara motståndare, det är HV för mig”
Vad BL och AB gör är kanske mycket allvarligare än att placera oss i botten av tabellen, de håller på att förändra HV till något som HV inte är. Vi har börjat spela ett spel som antingen ingen i laget ännu kan hantera, eller så funkar det bara på AB:s taktiktavla. Ja, hela laget kan ju vara fel också förstås, trots underliggande….
Kanske är det lite överdrivet så att de blåa tjurarna från förr har ersatts av ett gäng primadonnor som ska spela snyggt. För i TV-soffan är det inte svårt att se att vi förlorar merparten av alla närkamper ute på isen.
Jag vill ha tillbaka tjurarna, för som ett HV-fan vet jag att det även finns tjurar som kan lira!
Ja när du säger det… så kikade jag nyss på inledningen av avgörande matchen från 2004. Med tjurarna på tröjorna. Och häromdagen såg jag inledningen på avgörande matchen 2010. Innan det näst sista matchen (tror jag det var) från 2008 (då Pettan och Thörna stod för inledande målen). Oavsett tjurar eller ej så var det ett jävla tryck. Fullt ös, skridskoåkning, ett jävlar anamma. Man spelade inte alltid kanske just bäst i form av vackrast men kämpade tillsammans som ett lag, på ett sätt att att det gav utdelning.
Vi har värvat ihop ett gäng legoknektar för att lira ut motståndaren, varje moment på isen ska spelas.
Detta fokus tror jag skapar ett mindset där det viktigaste är hur det ser ut. Passningarna ska vara snygga, målen ska vara snygga, åkningarna ska vara snygga och även tacklingarna, de få som delas ut, ska vara snygga. Själva utgångspunkten är motsatsen till att åka ut och köra över motståndaren. En utgångspunkt jag tror passar dåligt för en kampsport som hockey, och ännu sämre i lag som just HV.
Visst har vi haft lirare genom tiderna, men nog har de vi kommer ihåg och ser som ikoner också smällt på!
Vi toppade utvisningsligan år efter år. Samtidigt skreks det att HV hade fördel av domarna, för så jädra jobbigt var det att möta HV.
Vi älskade våra svin. För de gav allt.
Samtidigt hade vi rinkens riddare i laget.
Vi hade en kille från Uppsala som blev tårögd när han pratade om att han aldrig trodde att HV skulle vilja ha honom.
Dagens HV bär loggan på bröstet, men identiteten är borta.
Hade tänkt vänta till i morgon när besvikelsen och ev alkoholintag klingat av, så blev det alltså inte.
När spelare inte levererar skall de bära hundhuvudet, skämmas och skickas….
När alla spelare en HC får in underpresterar är det solklart att HC skall bära hundhuvudet.
Nör flera HC har alla spelare och spel som inte levererar är det SC som bör lynchas
När alla SC i rad har HC som inte levererar och spelare som degenererar…
Då ligger det på styrelse och kultur.
Avgå alla?
Kanske, men någon måste ta hand om i morgon.
Who’s to blame?
Jag har inte en aning längre.
Men personangrepp på enskilda ledare och spelare känns inte rätt.
Det är djupare än så…
Just det här avslutet gillar jag, jag är för att byta tränare men jag tror också att man måste göra andra förändringar, vad de nu skulle vara.
Ja. Föreningen är dömd. Allt har gått sönder. Blomman, Björn, Anna-Lena, Richard, m.m. osv. Det spelar ingen roll längre. Alla är i samma soppa. En kulmination av 15 års usel skötsel av en förening. De är inte bättre. För HV förtjänar inte bättre. Och alla fans som står och säger lycka till, sparka inte Anton, vi behöver kontinuitet, förtjänar inte bättre.
De kan inte bättre. De förstår inte bättre. Tyvärr är det så. De låter inte HV vandra tyst in i evigheten av illvilja. De gör det av okunskap. Tråkigt för oss alla. Men oundvikligt.
Och så klart, man ska hela tiden bränna sina broar, måla in sig i hörn, inte lämna dörren på glänt osv. Självklart skulle AB säga att han inte har det i sig att ge upp. När ALIBL redan bränt sina broar med förlängning och snack om kontinuitet osv hade det varit ett alternativ. Återstår styrelse/sponsorer.
Jag tror det är exakt där problemet med HV har sin grund-orsak. HV71 hade en gyllene generation (hockey-spelare) under 00-talet men inte ödmjukheten att inse att de inte var en tillräckligt bra organisation. Någonstans efter guldet 2010-ish så började spelarnas “prime” försämras och det märks genom att HV snabbt börjar tappa (med ett liten slumpmässig avvikelse 2016).
När HV åker ur SHL hamnade hela organisationen i chock, vilket ju är ett så jäkla avslöjande ledtråd att de inte hade en susning om hur en elitförening skulle drivas. Särskilt eftersom inte hela organisationen rensades ut, utan vissa till och med fick förlängningar.
Sedan dess känns det som att organisationen konstant stirrat sig blind på spelarna, spel-system, underliggande siffror, “SM-guldbeteende”, HV-hockey och kontinuitet. Ledarskapsideal. Floskler. Ord. Allt annat än att bara leverera bra hockey.
Det faktum att vi nu har en HC som nu pratar om att “jobba hela tiden” som någon sorts “badge of honor” fast man ligger (näst) sist i serien, visar på att organisationen är så jäkla dålig på förstå vilken sorts kompetens som krävs
Problemet är inte att de jobbar för lite, utan att de fattar fel beslut och jobbar för mycket med saker som har för liten betydelse för utfallet. De är en typ av organisation som håller långa informationsmöten för sådan som kunde varit ett mail. De är en typ av organisation som håller personaldagar för att diskutera styrdokument i stället för att lägga tiden på att förbättra basverksamheten.
Jag kan ju förstås inte svära på att det är så just i HV. Men jag har jobbat i miljöer (ej hockeyrelaterade dock) som fungerat exakt på det sättet. Jag har sett chefer konstant fatta intuitivt dåliga beslut och ändå få sitta kvar på grund att organisationen ovanför inte heller varit bra och organisationen under inte har ork, befogenheter eller blir så kvaddad att den inte orkar agera ordentligt. Konsekvensen: dåliga resultat, sjukskrivning och hög rotation bland de bästa anställda.
Utan att gå in på detaljer där likheten varit extra stor, så har jag verkligen drabbats av samma obehagliga känsla i HV denna säsong. Känslan att de är fler än en person på viktiga poster som tyvärr inte borde vara där. Känslan att organisationen är “övertung” och därför är mer fokuserad på möten, följa handlingsplaner, avtal, ekonomiska processer, delegationsordning (etc) än att förstå basverksamheten.
Jag tror inte det är en sammansvärjning som en del verkar vara inne på här, utan snarare en cocktail av personer som inte är tillräckligt bra (för hockeyn) på sina poster. De är kanske bra för att hålla igången en organisation, men de är inte en bra organisation för att understödja elithockey.
Men det kan jag. Du beskriver HV de senaste 10 åren med kirurgisk precision. Särskilt den nuvarande organisationen. När man trodde att degraderingen för några år sedan skulle bli ett uppvaknande, så blev det snarare tvärtom. De två iterationerna av organisationen som varit sen vi kom tillbaka till SHL var och är sämre än den iteration som skickade ner oss i allsvenskan. Och nuvarande iteration är förmodligen den mest ishockeyinkompetenta iterationen av HV71 någonsin.
Det är ju fint att Anton jobbar hårt och mycket, men jag tänker mest på denna gifen.
Det spelar inte så stor roll hur hårt han jobbar, för han jobbar helt fel så det blir ingenting av det ändå.
Den symboliserar faktiskt min bild av hela HV’s organisation.
TLDR: Jag tror tyvärr att nuvarande coach är en intuitivt inkompetent coach med vissa goda ledarskapsattribut och det kommer skapa en dålig arbetsmiljö för hockeylaget.
Hela den här cirkusen med HV ger mig en allt annan än angenäm smak i munnen. Jag har (som jag nämnde ovan) sett liknande saker hända i en annan typ av miljö. Utan att ha någon som helst aning om vad som händer innanför väggarna i HV som organisation, så är de saker man ser utanför väggarna (som @lejacques bland annat sammanfattar i det länkade inlägget) händelser som ger mig “the creeps”.
Det här var min upplevelse av den andra miljön
Så i korthet kan man säga att den här personen var mycket manipulativ, kunnig i “leadership speak”, men i princip inverterat kompetent att förstå den grundläggande verksamheten. Verksamheten präglades av dåligt grundade satsningar och beslut som skapade missämja och tvingade verksamheten jobba på oerhört ineffektiva sätt. Det som fick verksamheten att fungera var att det fanns personer i verksamheten som till sist jobbade på som vanligt och allt mer ignorerade ledaren.
Det för mig till den nuvarande situationen med HV71. Även om jag in i det längsta inte velat tro att nuvarande coach är samma ledarpersonlighet, så har det tyvärr blivit mer och mer saker som tyder på att det är så: Alla konstiga coachingbeslut under match i kombination med hur samma person säger fullt rimliga ledarskapssaker vid intervjuer, samtidigt som INGA intuitivt smarta strategier och coachingsegrar görs. Inga toppningar. Inga anpassningar av spelsätt efter motståndare. Hur vissa starka personligheter helt utfryses, bänkas eller väljs bort. Hur Melin i tidigare intervjuer antytt att sagde coach haft svårt att lyssna på andra. Hur coachen efter ett år som headcoach till och med erkänner att den har svårt att lyssna på hela staben (vilket alltså en rimlig coach intuitivt kommer göra första dagen på jobbet). Konstiga offentliga random skridskotest. Men framför allt hur hela jäkla laget är handlingsförlamat och inte verkar tycka hockey är kul …
Man skall alltid vara extremt misstänksam mot folk som ser sig själva som ledare eller chefs-ämnen. Jag var anställande chef under många år. Om en person oinbjudet förde fram chefs-ambitioner i anställningsintervju, då hamnade den ansökan i papperskorgen.
En persons ledaregenskaper verifieras av kollektivet. Endast.
De bästa ledarna är de som inte vill vara ledare. IM(not so)HO.
Exakt. Det som väcker flest röda flaggor för mig är att så många på ledningsnivå (och även experter och hockeytyckare) konsekvent talar om hur bra och lovande AB är, utan att resultaten på något sätt speglar det. Kombinationen av att “säga rätt saker” när AB får frågor och samtidigt prestera svagt i rinken är, enligt min erfarenhet, typisk för den sortens ledarskap där ledarskapet är viktigare för personen än att tillsammans med gruppen arbeta fram den bästa lösningen. Och att ledaren är mer fokuserad på att markera att den är ledare än att sätta verksamheten först. I det exempel jag redogör för ovan såg jag dessutom att just denna typ av diskrepans helt missades av nivåerna ovanför, vilket också är känns alarmerande för situationen i HV71.
Ingen har koll för ingen förstår grundverksamheten (hockey). Det leder till att den högsta ledningen är mer intresserad (och kunnig i) att ledarskapsstrukturerna fungerar än att den faktiska grundläggande verksamheten fungerar optimalt,
