Så möts vi igen. Detta är både gravt deprimerande och ingressens soundtrack. Dansband och kvalspel har det gemensamt, att man upplever bägge delar med samma känsla av spyfärdighet och tappad tro på både liv och mänsklighet. Detta kallas även “fredag i Ö-vik”.
Det finns något extremt illavarslande och träffsäkert i radernaEtt år går så fort när man vet att något stort finns kvar fast man levde i någon annan värld.Det har samma äckligt positiva klang som när media frotterar över hur “spännande och kul” kvalserien är. Dra-åt-helvete, är vårt unisona, högljutt reflexmässiga och korrekta svar.
Vi har inte bett om att få vara här. Vi har varit extremt tydliga med att vi inte vill vara här. Övertydliga faktiskt. Vad vill laget undrar vi? Klyschan att motivation slår klass har sannerligen inte införlivats under säsongen, då avsaknaden av bägge har varit mer regel än undantag. Kan ett uppvaknade ske i detta hänseende? Kan verkligheten och faran för vår existens väcka laget? För som i de avslutande orden i soundtracket, så är verkligheten precis lika illavarslande och sann. Ord vi inte vill höra men nu ställs inför. Ord som inte kan uppfattas som något annat än ett illa förtäckt existentiellt hot.Så vi möts igen, till slut.
Jag missar första perioden pga av barndisco. Ty jag ska parera, ej disträ mot omgivningen samtidigt som denna skit är igång. Det som vi bad om att inte behöva uppleva. FUCK
Red ut anstormningen som Modo kommer leda de första minutrarna så har vi kanske en chans att klara oss. Kanske…
Eller vem fan försöker jag lura egentligen? Spelarna lär skita ner sig och Blomman kommer stå efter matchen och rapa ur sig ursäkter och ta på sig den pinsamma förlusten som Modo kommer åsamka oss.
Jag vill inte va den som är den men ser att många grämer sig över kontinuitet i föreningen.
Är det rätt uppfattat att ni upplever kontinuitet i HV? Alltså att vi behållit HC och SC med flera i hela 9 månader den här gången. Eller vilken kontinuitet är det vi pratar om egentligen?
