Tjugohundrasjutton. Två-två efter fyra. Två-tre efter fem. Detta skulle kunna vara någon typ a kod, men för samtliga HV-fans så symboliserar det ett tecken på hopp som skulle kunna lugna sinnena inför kvällens drabbning och få oss att tänka att den ingalunda är avgörande. Sluta genast med det. Det finns absolut ingen anledning att inte ha panik. Panik och flyktbeteende är adekvat sinnesstämning. Denna storm har inget öga.
Bäst av tre med hemmplansfördel, det låter inte så dumt givet att vi är femma i hemmatabellen med 1.77 snittpoäng mot IKOs 0.69 snittpoäng på bortaplan. Ge fan i det! Logikens tid är för länge sedan förbi. Kvar finns bara vansinnet. Det finns ingen tröst i vansinnet. Det finns absolut ingen anledning till hopp. Glaset är så tomt att det har en avsevärt lägre luftfuktighet än omgivande atmosfär. En fysikalisk omöjlighet som endast kan ske om man anställer sportchefer som heter Kent.
Det går inte att överdriva vikten av kvällens match, vikten av första målet, vikten av vinst. Vi är i en situation där inte ens ölbärs av bästa sort, kan göra skillnad. Det enda som spelar någon roll just nu är styrkan i bäckenbottenmuskulaturen och allas vår förmåga att knipa ihop. Misslyckas vi med det så blir det tarmtömning hela vägen ner i HA.
Drömscenario; Dichow får stå och håller nollan, Foppa får spela PP 2 och dundrar in 2-0 och 3-0 i slutet på första perioden, efter att Lodin tagit 5 + game efter en tackling på Tikka, som tog mot huvudet men som han skakade av sig. Sedan seglar vi hem.
På tal om 2017 så ställde jag mig själv följande fråga imorse:
Vilket är viktigast? Att Hv tog guldet 2017, eller att Hv klarar sig kvar i SHL 2024?
Jag landade i att nutidens matcher är viktigare än dom som spelades våren 2017. Dock inte helt säker på att jag hållt med för 7 år sedan.
Vad tycker ni andra?
Tror Nättinen och Foppa kommer tillbaka efter hårdträning och bildar en fruktad duo som skär genom IKO:s försvar med läckra pass och stenhårda skott. Det är det som är hemlighetsmakeriet.
Allt annat än 4-0 efter första ser jag som ett tecken på HA. Det finns absolut inget utrymme i min hjärna för något annat än ångest och en känsla av förestående katastrof.
