Första kvarten. Andra kvarten. Tredje kvarten. Fjärde kvarten. Kval. Däri ligger framtiden. Idag avslutar vi SHL-kvart ett. Med början kvart över tre. Vi har som förening försovit oss. Vi ställde säsongsklockan på tidigt uppvaknande och pigg start. Detta sov vi rakt igenom och yrvaknade till lamslaget alarmtjutande, välutvecklad krispanik och orden fuck-fuck-fuck återuppekandes innombords.
Man springer benen av sig, gör ordningsfel och katastrofbedömningar. Allt för att ta igen tappat förtroende. Ytterligare nedsänkning av gropbotten, snarare än uppstigning. Ondspiralbeteende. Där står vi nu. Efter första kvarten, med avslutat kvartsamtal med ledning och styrelse. Inte mycket klokare, bara äldre och gråhårigare. Fortfarande sist, fortfarande sämst. Fortfarande yrvakna.
Klockan tickar mot kval. Snabbt. Visaren har passerat läget där förtroende finns att hämta i beteenden, utsagor eller siffermagi. Förtroendekapitalet är satt i bankruttläge. Det enda kapital som räknas framgent är segrar. Klockan klämtar. Antons framtid i föreningen har börjat lukta ordentligt bränt. Det sticker i näsan. Ännu inte stopptid, bara knapptid. Övertid. Likt denna ingress, hög tid att leverera. Hög tid att anamma vår inre Anders de Wahl.
Väl skrivet Håvetrådpoet!
Men att hänga ute på fredagsnätterna bland sprit och mamseller gör dej inte till nån Bellman. Viktor Rydberg höll sig hemma med postillan. Och levererade trådar i gryningen.