Många som gett upp hoppet och inte tycker det är kul med hockey etc, men varför skiter ni inte i det då? Jag är inte det minsta intresserad av att höra att ni gett upp hoppet om och om igen, det ger mig inte ett skit. De enda ni skriver för är de andra som oxå hävdar att de gett upp, men ändå hänger kvar.
Man kan ha en fantastiskt blek syn på nuvarande läge och ändå tycka att det bästa som finns är att följa sitt hockeylag. Men det verkar ni inte fatta, ni verkar tro att endast i toppen, där allt är grönt och det alltid är framgång, är meningen med ett supporterskap? Åtminstone är det det ni ger uttryck för. Ni tror att ni på något sätt är förtjänta av en förening att den alltid skall göra som ni tycker och uppnå de mål ni sätter upp, och så fort de målen oxå sätts upp av föreningen, men misslyckas, ja, då är det ett svek mot er personligen. Föreningen gör så gott den kan, just nu kan den inte göra så gott, utan det mesta går fel, men inte fan är det en skymf mot er personligen.
Man kan ha frustration över hur saker och ting sköts, men återigen, på samma sätt som ingen av er någonsin kommer ha ett inflytande över hur Volvo AB sköter sin affärsutveckling så kommer ni personligen sannolikt inte ha det minst inflytande över hur HV sköts. Föreningen styrs av sin marknad på samma sätt som Volvo AB styrs av sin. Ibland har de en ledning som lyckas styra sitt företag åt rätt håll och ibland har de det inte, samma gäller för HV.
Med detta sagt så får ni gärna hålla kvar vid åsikten att det är helt ointressant eller meningslöst, men stå för det då. Logga av, säg upp medlemskapet, hitta något annat att lägga tiden på.
Själv väljer jag att tycka illa om situationen men samtidigt fascineras av sportens värld och allt förunderligt som sker i den. Denna otroliga berg-och-dalbana som man får åka med på, om man vill, och uppleva allt som hör till:
Silly season: Den långa kön när nästan inget händer och man hör det skriks, man ser skymtar av banan och man bygger upp förväntningar, man hör någon som pratar om sitt tidigare åk och får lite insiderinfo, man drömmer, men jävlar vad långsamt det gååååååår, släpp pucken NU.
Försäsongsmatcherna: Första backen uppför, man börjar se vart åt det barkar, eller man tror det, för i uppförsbacken vet man egentligen inget om nedförsbacken, men man gör ändå en förutsägelse på väldigt tunnt underlag, man bygger förväntningar, snart drar det igång!
Säsongsinledningen: Första backen går fort som fan, allt är suddigt, man uppfattar nästan ingenting, inget har satt sig, magen är upp och ner, skall man vara glad, eller rädd för att spy?
Serielunken: Första backen har gått över i ett antal olika g-kraftsskapande moment, några bra, några dåliga, man börjar få grepp om dynamiken, om totalen, om vartåt detta barkar, blir det totalt sett en positiv eller negativ upplevelse, kommer det till och med att bli en succé? Några gånger blir det mekaniskt eller tekniskt haveri, vagnen stannar i upp-å-nerläge och brandkåren tillkallas, förvirringen är total och ingen fattar något, såhär skulle det ju inte bli? Man tvingas lämna området i förtid, utan någon som helst glädje, man tänker att man vill stämma de som äger anläggningen.
Slutspelet: Den sista biten av banan visar sig innehålla ett par rejäla överraskningar då man för ett tag där trodde åket redan var över, vilket det alltför ofta är och man kliver av men en otrolig besvikelse: var det inte mer än så här? Vafan stod jag i kö så länge för? Har jag betalt en massa pengar och lagt tid på denna skit? fan va värdelöst?
Men ibland blir åket precis å bra som man hoppats och man glider sedan in i avstigningsområdet, rejält utmattad, men glad, lycklig och euforisk.
Guldfirandet Man kliver ur vagnen, benen bär knappast, de skakar, man vet inte riktigt hur man skall hantera alla känslor, någon lipar, någon skrattar på ett sådant där mentalsjukt sätt som gör en lite rädd för att detta kanske ändå inte bör tas på stort allvar. Det är ju ändå bara sport, men fan om man skall låta logiken styra just nu…