Lugnet före stormen. Vinst mot IKO. SHL-uppehåll. Snö som dämpar ljud och bidrar till en något ljusare tillvaro. Detta är saker som resulterat i att iallafall undertecknad fått en välbehövlig respit från det ångeststressfördärv som bokstäverna H och V numera är förkortning för. Men likt korven så är ändarna snart ikapp oss. Faktiskt redan ikväll, om sisådär fem timmar.
Determinismen är en aningen stel filosofisk OS-gren, framtagen av och för mentala asketer. Likväl så känns det befogat att ta fram sin tvål-låda och ställa sig i hörnet av Västra Storgatan och Trädgårdsgatan för att proklamera kvällens nederlag och undergång. Hög på sin egen framgång kan man sedan, med fördel, ge sig i kast med placera vårt fina hockeylag i hockeyns motsvarighet till återvändsgrändernas genpool, hockeyallsvenskan. Ingen skugga faller över en sådan prestation.
Men, på något outgrundligt sätt, så har det nyligen upplevda lugnet berikat och återfyllt hoppets bägare och dårskapets reservoarer. Förväntningarna stegras, automagiskt, helt utan anledning. Ljuset tänds i tunneln och hjärnan skapar positiva tecken på seger, lika väldefinierade som de formationer och figurer man ser i molnen om sommaren. Som att Önegud har återuppstått på den sjunde dagen. Som att träsko är Beijer-trötta. Men framförallt för att det är Mikko-Louma-dagen. Dagen då hoppet och dårskapen tar varandra i hand och utbrister:
Briljant ingress som alltid @Diabolics
Jag sov dåligt redan i natt inför matchen.
HV71 påverkar mitt välmående för mycket.
Allt jag önskar är att Modo förlorar närmaste 12 matcherna och att HV71 lyckas vinna ett par.
Är det verkligen för mycket begärt?
Ångesten börjar sakteliga krypa in under skinnet, in i själen. Det skojar man inte bort. Ut i kamp mot alla demoner. Ta det för var det är. Lev eller dö inför sista resan denna säsong.
För staden För HV71
