“Studsa tillbaka direkt”. Det är det Rahmska budskapet. Budskap är vi inte fattiga i. Det finns gott om budskap i föreningen. För mycket budskap. För lite koppling mellan budskap och handling. En hockeykropp utan nervtrådar mellan hjärna och muskler. Ett internet med servrar utan fiberoptiska kablar. Förvisso en extremt skön tanke, men obra i ett hockeylag.
Ctrl-alt-del på tränarposten är nödvändig, men föreningen saknar tangentbord. Vi ser alla katastrofen på skärmen, men vi är alla lika oförmögna som föreningens styrelse och ledning att åtgärda det. Av vitt skilda anledningar dock. Vi har tangentbord, det har inte dem.
Timrå. Skit i dem. Detta är vårt eget krig. Ett inbördeskrig med enkom förlorare. Så som det alltid blir när några få tror sig vara större än kollektivet, större än historien, större än det som gjorde oss till vad vi en gång var. För vi är många som fortfarande är HV71, men det innefattar inte styrelse, ledning eller tränarstab.
Sista chansen idag? Det är helt sjukt att nu laddar man upp för match igen och hoppas på vinst.
Samtidigt är kanske en förlust bäst för föreningen om det leder till en förändring. Det blir väldigt konstigt när man inte längre bryr sig om om det vinst eller förlust. Då inser man att intresset för HV har svalnat betänkligt. Tänker att det får absolut inte bli oavgjort
Det har antytts, även av mig, att årets HV har svårt att vinna när de måste.
Eller rättare sagt, när de förväntas göra det. Lättare har varit att kriga och slå lag de inte förväntats vinna mot. Detta talar för vinst idag, för ingen kan förvänta sig vinst borta mot Timrå, i synnerhet inte efter den form laget visat upp de senaste matcherna.
Snacka om att slå ur underläge.
Detta är måhända det sista halmstrå jag hänger mig fast i, underdog-strået. Om nu det strået också försvinner kommer nog min rullgardin att fastna i nedrullat läge en lång tid framöver.
