Nystart kan omöjligt vara rätt ord. Inte heller omstart eller nödstart. Inget av detta är en adekvat beskrivning för en säsongsstart av en förening vars DNA, medelst CRISPR/Cas9 genomgått så många mutationer och helrenoveringar, att vi lämnat HV-hockeyns genpool och numera plaskar runt farligt nära lökars och silvers pensionärsdoftande bebispool. Vårt default-läge är numera kaos och konstant förändring. The new o-normal.
Färgerna förenar oss, i det att de förorenar myllan där hoppets frö skall sås under varje försäsong. Men likt maskrosen i miljonprogrammets betongdjungel så är det bara att uthärda elementen och växa sig stark från en skarv i asfalten och ta buss 1 från Råslätts centrum till Rosenlund. Väl på plats infinner sig samma stolthet och framtidstro som vi alltid förknippar föreningen med, hela vägen fram till att vi inte gör det längre, vilket är varje år nuförtiden. Oftast också redan efter fem omgångar av den serie-lunk vi numera aldrig får uppleva.
Men, ändå. Årets försäsong har ändå innehållit en del positiv skit. Naturgödsel. Saker som får hoppet att gro. Antalet nya spelare i truppen motsvarar en ekvivalent barnaskara från ett Färjestadskt kusingifte, så nog behöver det gödslas ordentligt för att få årets “great group of guys” att gel’a ihop sig till en helhet värd en elfteplats. Det är väl där någonstans vårt glastak placerats genom åren, ty avsaknad av stomme gör det svårt att bygga på höjden. Om det dessutom alltid är ett fuskbygge, ja då får man leta rätt länge bland rasmassorna framåt vårkanten för att hitta något att ställa upprätt inför kommande säsong. Men vi bygger numera på bredden. Inte på höjden. Vi bygger bakifrån. Inte på snedden. Det kan nog bli något. Något Björnskt.
Så nu står vi här igen. Inför föreningens 55e säsong. På darrande ben. Gråtskrikande efter en bättre start än vi är värda. En drömstart. Ett drömscenario. En drömvärld. En start som banar väg för hjältefödslar och hockey-epos.
Blunda. Andas. Skrik. Nu kör vi.
Olle orerar
FORZA HV71!!
