Nyårsstart. Bottenmöte. Kvalförsmaksläge. Vi äntrar det nya året med röfven i gruset. Gruset sprutar åt alla håll. Röfven behöver halas upp i vagnen. Omedelbart. Men vi blir mer och mer baktunga, för varje ny värvning. Kontraktmässigt är det nya röfvar som sänks ner mot gruset. Tjugoen omgångar kvar. Tjugoen spelare som skall försöka hålla röfven ovanför gruset och prestera mot seriens sämsta lag i årets viktigaste match.
Det är såhär vi sladdar in i 2026. Same procedure as last year. Helt utan fästvalla eller stålkanter i den utstakade och isiga SHL-banan. Gissningsvis har ett rekordstort antal nyårslöften kretsat kring viljan att slå sig fri från det mentala HV-oket, att lätta på sin egen röfv och accelerera iväg mot ett mindre miserabelt tillstånd. Men det är ett grusat löfte. Vi står kvar. Vi hoppas. Vi hoppas att den Gregorianska kalendersingulariteten magiskt förändrar hela grundvalen för vår SHL-existens. Att just detta år, är vårt år. Året när rövfen äntligen lyfter.
På tal om att skaka och skruva, Anton skakar nog på huvudet efter förlusten och säger “hur kunde vi förlora? Vi spelade ju bra i 14 minuter! Jag tycker vi gjorde många bra saker som vi tar med oss”
Vi vet ju alla hur detta kommer sluta. Sexpoängsmatch borta mot Leksand och det är tre pinnar som gäller. Dels för att hålla Leksand bakom oss och dels för att vinna mark uppåt.
Ikväll blir vi alltså nollade och förnedrade med stora siffror, precis som vanligt.
Så länge vi gör bra saker och är på rätt väg är allt frid och fröjd. Vem sa något om resultat? Den personen skäller vi ut. Så kanske vi blir av med personen.
